Anaïs W

Ikväll kickade anorexins ass. Jag drack ett extra glas vatten. Jag har som jag sagt förut en fobi att dricka eller äta utöver mitt mat schema. Så att bara dricka vatten är en utmaning, som jah idag klarade.

Alla vi ar våra egna sätt att hantera ångest på, vissa hestäter, spyr, skadar sig, river sig, skriker, gråter eller  isolerar sig. Det finns så många olika sätt, men alla har ändå samma smärta. Det är som en klump i magen som växer och växer. Huvudet börjar bulta och i mitt fall får jag en massa tankar, som om någon talar till mig. 

 

Men på ett eller annat sätt måste vi lära oss hatera denna ångest. Vi måste våga släppa den, ignorera den. Det är riktigt svårt, för jag har själv inte kommit på hur man gör än. Men jag har några tips

 

♦Andas djupa andetag.

♦Hitta vart ångesten kommer ifrån och tryck på det stället anterligen lätt eller hårt med handen. 

♦Tänd en lampa,( ligga i mörker gör det bara värre.) 

♦ Leta fram en kudde och skrik allt vad du har i den. 

 

 

 

 

Jo dethär blir ni säkert väldigt förvirrade av, jag säger att det går bra men jag går ner i vikt? Hur går det till? Jo jag äter alltid bra hemma, men såfort jag är i skolan så tar jag en mindre portion, jag fuskar helt enkelt utan att tänka på det. Jag styrs fortfarande av de anorektiska tankarna.. Men jag vet inte heller vad jag ska göra åt det. Min hjärna är nog inte helt inställd på att väga "normalt" den vill vara under. Och därför fuskar jag omdevetet.

Jätte konstigt att förstå men så är det. 

 

Och nu när vikten inte är stabil längre blir det ännu mer ångest och fusk och depression. Hoppas på att vi får tag på en riktigt bra psykolog snart, så jag kan komma upp på banan igen.

 

Har ni lite peppande tips?

Jag vet själv att jag går ner, att min vikt går sakta neråt. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Nu vet jag att ni säger "ät mer", men ni fattar inte hur jobbigt det är.

 

Nu äter jag mina huvudmåltider på ca 10-15 min. Men även om jag äter fort så är det så jobbigt. Jag äter men mycket tar fortfarande emot. Jag fuskar men utan att jag tänker på det, men det visas sedan på vågen. Ni tänker "200g hit och dit gör inget", men när ens lägsta normalvikt är en viss vikt och man går under bara nått 100g så händer det saker mentalt, alla anorexia tankarna blir starkare och man mår sämre.

 

Jag har så jävla svårt att släppa taget om min sjukdom, jag vill ha den som ett skydd. När jag faller så fångar den mig, den skyddar mig.Jag vill inte släppa, vem är jag utan anorexin? Vad gör jag utan anorexin? 

 

Jag vet inte hur allt dethär hänger ihop men på någotsätt. Gud va det snurrar i mitt huvud.

När jag blev inlagd handlade det inte bara om att äta eller gå upp i vikt, jag behövde få tillbaka livsglädjen. Jag kämpade för att gå ner så mycket som möjligt i vikt, och rent ut sagt kämpade jag får att dö. För jag visste att för varja gång jag rörde på mig för mycket, fuskade, tränade så jobbade jag mig närmare döden. Men jag var så himla fast bunden till att vilja gå ner i vikt, jag brydde mig inte om att mitt hjärta kunde stanna när som helst, eller att jag kunde svimma mitt på gatan och bli överkörd, att min kropp bara skulle stänga av. 

Att va så sjukt utseende fixerad är helt galet, tänk att vårt utseende kan betyda mer än vårt liv? 

 

Och om man inte gått igenom dethär själv kan man inte förstå "varför man inte äter" eller "varför man vill dö". Självklart kan man INTE förstå det. VEM KAN FÖRSTÅ NÅGOT SÅNT? Det är något jag egentligen inte förstår själv. För oss med ätstörning/anorexia så är det så att man inte tänker steget längre, man tänker inte på alla konsekvenser. Det ända man är fokuserad på är "nuet". Vilket ofta leder till våran död. 

 

På sjukhuset gick jag en gång i veckan på terapi och bara pratade, om LIVET, om min FRAMTID, som jag då inte trodde jag skulle ha. Utan dessa samtal som var sällan men länge skulle jag nog inte ha den lilla livsglädjen jag har idag, jag önskar dock jag haft mer, ungefär ett samtal varje dag. Kanske skulle jag inte behövt vara inlagd i 4 månder, jag kanske skulle kommit länge än vad jag gjort nu? Just dessa samtal om att vi är döende och att vårt hjärta behöver MAT för att klara av dagen, behöver vi mer av . 

Jag har idag kommit en bra bit påvägen, men ännu kommer dessa funderingar om att svälta sig själv igen på kvällarna. Och då är frågan, varför vill anorexin långsamt ta livet av mig?

 

 

vill ni har fler inlägg om min sjukdom?

 

 

Idag vägde vi mig, var 2 veckor sedan så behövdes kollas upp. Och det var ju inte speciellt bra, 200g under min lägsta normalvikt. Så ja vad mer kan man säga att anorexin blev glad? Känns som om jag aldrig kommer komma ur denna sjukdom. Vågar aldrig ta en risk eller utmana mig. Vad ska jag göra?

 

 

Jag sitter förtillfället och TUGGAR PÅ TUGGUMMI. För mig och andra anorektiker är det något riktigt stort!

Eftersom man har fobin för att äta extra, även om att tugga tuggummi inte innehåller något.  

FRAMSTEG.

 

Hoppas detta hjälper, det är en tablett som ska lätta ångesten "Atarax"

Idag har det gått 2 veckor sedan senaste vägningen och jag stod på prick 43 kg idag. Vilket kändes jätte skönt för mig. Eftersom att jag har så svårt att tänka mig väga bara nått 100g  över.. Så jag slapp ångest imorse! 

Över media, twitter, tumblr, facebook. ALLT.