Två personer i en.
Jag står och trampar på samma ställe hela tiden.
Jag vågar inte lyckas helt, jag vågar inte släppa anorexin, jag är fast så fast i ett hårt skal. Jag behöver någon som kan hjälpa mig knäcka skalet, så jag vågar trampa utanför mina murar. Men eftersom skalet är så hårt finner jag ingen som lyckas ge mig viljan att knäcka det..
Jag måste bli frisk någongång, då kommer jag verkligen kunna satsa på dansen. Dansa flera gånger i veckan, utvecklas och ha en chans inom dansen i framtiden. Jag kommer bli så mycket gladare, slippa min ständiga ångest, inte behöva ha all kontroll. Jag skulle inte behöva bry mig och siffrorna på vågen och äta för att det är gott inte för att jag är tvingad. Jag skulle våga lyssna på min hunger.
Om jag inte blir frisk kommer jag vara fast förevigt i ett djupt mörker. Jag kommer inte kunna dansa, jag kommer inte skaffa barn eller vara lycklig. Jag kanske till och med faller igen så jag hamnar på sjukhuset, jag kanske låter hjärtat sluta slå.
Så det står ständigt mellan dessa val. Varför tycker jag att jag inte förtjänar ett liv? En framtid? Förstår det inte själv, då ena halvan kämpar men andra kämpar emot. Går ständigt runt och är äcklad av mig själv, varför varför är det såhär.
Kommentarer
