Anaïs W

Att snubbla påvägen är okej, men kan inte alltid hålla humöret på topp och tankarna borta. Det du aldrig får göra är att ramla, vad man en gör får man inte ge upp. Igår när jag stod på vågen och såg dessa siffror jag är så fixerad vid visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Hela jag fylldes av skrik, det var Ana (anorexin). Mitt huvud bultade och jag kunde inte hålla tårarna som kom med ångesten.

 

Jag kände igen allt, från tiden på sjukhuset. Hela dagen var som då. Jag vägrade inta näring. Den ända skillnaden den här gången var det var ingen som stoppade mig från att svälta. Självklart hörde jag mammas rop att jag MÅSTE äta. Men nu fanns det ingen tvångsvård som kunde hålla fast mig och trycka i mig näringen. Jag stod på egna ben, jag hade ett val. Anorexin styrde mig hela dagen, jag blev yr och nästan svimmade ett fler tal gånger.

 

Framåt kvällen blev jag tvungen att välja en utväg, var det helvetet jag ville hamna i igen, ligga som tom på sjukhuset och tvångs matas, eller skulle jag ta och äta. Jag valde maten, jag valde frihet jag valde friskhet. Men ingen stor mängd, men något som skulle hålla igång mig. Nästa dag (idag) vaknade jag och anorexins röster var svagare och jag hade kommit förbi den värsta fasen igen. Jag ska inte tillbaka till helvetets djupa hål. 

 

Vad jag menar är, det är okej att ta en pause från världen, men man får ADLRIG ge upp.